Måndagskonst

Nämen hej! 

Jo jag lever. Saken är den att jag lever så mitt i en makaber blomsteräng just nu. Här är varmt. Färgglatt. Mjukt. Och så luktar det så extremt gott att jag inte kan annat än ta efter den där blomdoftande tjuren ni vet. Allt jag vill är att ha det luuungt och skööönt och luuukta på blommorna. Så förnöjsamt så. Och där är jag. Mitt i blomsterängen. Fast jag knappt kan förstå det själv. Att livet kan få vara precis så här bra. Knasigt ju. 

Knasig är även dagens måndagskonst. Skapad av Marie-Louise Ekman. Fantastisk kvinna. Det har jag alltid tyckt. Dock inte på grund av hennes konst för den har jag i ärlighetens namn inte haft så stor koll på. Däremot har jag kollat stort på Marie-Louise och Gösta när de på söders gator vandrat hand i hand och sett så tokigt kära ut att man bara vill klämma sig in mellan dem för att få ta lite del av det där käreriet de sprudlar sig med.

Fick nästan samma känsla när jag tog del av hennes skapelser på Tensta konsthall. (Bege er dit nu, väl värt tunnelbaneresan!) Ville liksom klämma mig in i de där alltigenom knasiga och färgglada världarna hon skapat. Bara för att på riktigt få ta del av det hon vill säga med dem. För bakom allt detta knasiga gömmer sig säkerligen än mer viktiga knasigheter. Och de är ju de där viktiga knasigheterna man liksom går och suktar efter. 

(klicka på bild för källa)

Caravaggio fynden

Jag slås alltid av tänk-omet. Tänk om de har fel. Maurizio Bernardelli Curuz och Adriana Conconi Fedrigolli påstår nu att de nu har funnit över hundra skisser skapade av självaste Caravaggio. Detta vore ett alldeles fantastiskt underbart fynd och jag hoppas självklart att det är just precis vad det är. Men ändå. Tänk-omet är ytterst närvarande. 

Som jag har förstått det hela så letade Maurizio Bernardelli Curuz och Adriana Conconi Fedrigolli aktivt efter spår av Caravaggio i den samling av verk som Simone Peterzano lämnat efter sig i sin studio där han undervisade Caravaggio. Och det är just denna aktiva vilja att finna som föder fram det där tänk-omet i mitt huvud.

Nu besitter Maurizio Bernardelli Curuz och Adriana Conconi Fedrigolli visserligen  en betydlig kunskap i ämnet, och har dessutom forskat och undersökt, jämfört och tittat noga i två år, så förmodligen stämmer deras slutsats mycket väl med verkligheten. 

Men så tänker jag att viljan kan ju ibland också förvrida den där verkligheten en aning. Vinkla den bara såå lite att det nästan inte märks, men trots detta gör en gigantisk skillnad. Och tänk om det faktiskt är så att viljan bemästrat verkligheten i detta fall. Vilken besvikelse. 

Hur de kan vara säkra på att det faktiskt rör sig om Caravaggio förklarade Maurizio Bernardelli Curuz med följande ord:

“Every artist has a matrix style, unique to them that is distinguishable through the postures and body types in their sketches. They memorize them as students, learning by force of repetition, and carry them into maturity for their later works,” 

Och jag finner detta så väldigt intressant. Det här med unika stilar. Inte nödvändigtvis “matrix style” utan det faktum att varje konstnär har sin unika stil. Jag har alltid funderat på hur den föds. Den där unika stilen. Vad den liksom föds ur.

Om jag tittar på mitt eget skapande så blir jag alltid lika förundrad över den stil som helt osynligt smugit fram och tagit en självklar plats i mig. Blivit en del av mig. För inte kan jag se några tydliga spår av denna stil i mina tidiga skisser och jag ställer mig ytterst tveksam till att någon annan skulle kunna titta på dessa, jämföra dem med det jag skapar idag och kunna säga att jo, nog är det där en Knut-Lisa alltid. (Ändå härligt att jag så här på nattkvisten ligger i sängen och jämför mig själv med Caravaggio) Hur som helst intressant med födelsen av den unika stilen. Maurizio Bernardelli Curuz verkar mena att “matrix style” föds ur repetionen, och det kan ju mycket väl stämma, men jag leker med funderingar kring hur den där “unika stilen” föds. Vad uppstår den i och vad säger den egentligen om sin skapare? 

Nu blir man ju i alla fall ytterst nyfiken på de där skisserna och jag hoppas att man inom en snar framtid skall kunna ta sig en närmare titt på dem för att själv kunna säga att jo, nog är det en Caravaggio alltid. För viljan. Den är stark.

Jag är tillbaka. Hemma. I Stockholm. Och det känns underligt. Vill inte gräva vidare i den känslan för att jag är rädd att hamna någonstans i förvirringens runda torn. Istället lägger jag ankare i inspirerande vattenhålor. Som till exempel Moderna Muséets konferens Att skapa nya världar. Där är fantastisk rofyllt att ligga och guppa till ljudet av kreativitetsvågorna. Och lärofyllt. Glädjerikt med. Speciellt med tanke på att de flesta människor jag har omkring mig är lärare. Lärare med en vilja att plocka fram det kreativa tänket i skolan.

Och så längtan tillbaka till klassrummen. Till eleverna. Till skapandet. Där är fint att vara. Till hösten kommer jag tillbaka till den världen. Efter ett års studieuppehåll är det dags igen. För hur illa det än är med den struliga utbildningen och den dåliga lärarlönen så kommer jag liksom inte undan den där viljan att vara där. I klassrummet. Med eleverna.

Och ett tips. För alla er som inte redan varit och tittat på utställningen Konstplaneten. Gör det. Nu.